Dikter

Hon har lämnat mig

Hon har lämnat mig.

– Bara så där?

– Jaaa!

– Stuckit. Dragit sin väg. Fattar du?

– Du sa det ja.

– Men reagera då!  

– Hur tänker du själv?

– Behöver det sägas tydligare det är så jävla sjaskigt.

– Sjaskigt?

– Ja, att hon gett sig av.

– Hur var det innan då?

– Att det skulle vara mitt fel, eller vad menar du?

– Var det ditt fel?

– Va fan, försvarar du henne? Är du min vän, eller…?

– Jodå, men var det ditt fel att hon drog?

– Det var hon som svek!

– Innan?

– Nä, då när hon drog. Smet ifrån sitt ansvar.

– Vad gjorde du då?

– Ingenting.

– Då var det väl inte så underligt att hon drog.

– Försvarar du hennes jävla svek?

– Jag är bara intresserad av att hjälpa dig.

– Skulle det här vara att hjälpa mig? Du håller henne om ryggen, för fan!

– Älskar du henne?

– Vad är det för jävla fråga? Jag är satans upprörd för fan!

– Älskade du henne då innan?

– Men det är väl klart att jag gjorde!

– Hon också?

– Det vet jag inte, men hon påstod det i varje fall.

– Där ser du. Äntligen ett fall framåt. Så vad fick henne att ge upp?

– Det kan väl inte jag veta.

– Försök!

– Det blev tyst. Hon sa inget. Klart att jag undrade vad det var frågan om.

– Menar du att hon ingenting sa?

– Bara att hon tjatade så ini helvete.

– Om vad då?

– Än det ena och än det andra.

– Något du kommer ihåg?

– Det var om att jag inte dög åt henne.

 – Sa hon det?

– Nej, men det var det hon menade.

– Hör du själv vad det är du säger?

– Nä, vad då?

– Att du inte har hört på.

– Hört på dig?

– Nej, på henne. För fan Berra, ring henne! Ta reda på vad hon tycker om dig.

– Å krypa för henne. Aldrig

– Du har inget att förlora. Så kanske du lär dig något om dig själv

– Menar du allvar?

– Det är klart, som fan att jag gör!


Jag samlar på nattens ord

Jag samlar på nattens ord
Det är inget jag vill
Det är orden som överfaller mig
Jag stoppar ner dem i en särskild kasse
En enkel kasse av tyg som går att knyta till
Det är mitt sätt att bli av med dem
Rätt viktigt att de inte kommer ut
Jag vill inte att de gör mer skada
Därför kan jag inte visa dig vilka de är
I så fall skulle jag tvingas knyta upp
De vill inget hellre än att ta sig ut
Fortsätta att ställa till det för mig

Jag är rätt säker på att du vet hur de ser ut
Du kan ju tänka dig själv vilka jag menar
Det har blivit rätt många ord
Första gången – det var rätt längesedan nu
Så långt tillbaka jag kan minnas
Själva begynnelseordet jag lyckades stoppa
Har aldrig vågat se det sedan dess
Minns bara vad det gjorde med mig
Fick mig att krympa
Det finns de som menar att jag gör fel
De säger att det är helt tokigt att förvara dem
Kommer med förslag att jag ska breda ut dem
På ett stort ett stort bord – hålla i dem
Inte alla på en gång – ett i taget
Hur skulle det gå till
Jag har inget så stort bord
Då fick jag använda vardagsrumsgolvet
Nej, jag gör det inte, säger jag

Du säger att du känner till orden jag menar
Att dina ord också är många
Att dina är både nattens och dagens ord
Så har det blivit för mig också
Att de sitter på köksbordet och hånskrattar
Har du något sätt som du vill tipsa mig om
Vet du vad jag tror
Nej, det kan du inte veta
De vägrar att försvinna
De biter sig fast
Hittar ett malhål som jag missat
Tar sig ut och får fäste för sina hullingar
Hittar en springa i golvet

Det verkligt radikala vore en rymdraket
Stoppa in hela kassen och sända iväg den
Men den skulle förstås explodera
Ett tusental meter upp i luften
Den hopknutna kassen skulle gå sönder
Och alla orden skulle singla tillbaka till mig

Om jag bara kunde hitta ett sätt
Att jag inte låter mig krympas
Att jag stoiskt orkar se dem i ögonen
Och säga
Skit på er ordjävlar

Hon satt uppkrupen i fönstret

Hon satt uppkrupen i fönstret
Armarna runt knäna
Såg allvarligt på mig
Nästan sorgset
Helt obekymrad om sin nakenhet
Att hon kunde ses av dom utanför
Han satt en bit bort vid ett annat fönster
Ett medvetet valt avstånd
Påklädd
Jag var upptagen av hennes nakenhet
Ville skydda henne från blickar
Men sa inget
Tänkte att hon gjort sitt val

Vi hade simmat över sjön
Förvånats över värmen i vattnet
Jag hade frusit om huvud och axlar
Hon och jag simmade tätt intill varandra
Lät vattnet helt omsluta oss
Blev varm i hela mig
Njöt av hennes närhet
Rent av lycklig
Tre vänner
Hon, han och jag

Min tystnad fick henne att prata
Hon ville förklara
Sin nakenhet trodde jag
Det var helt fel
Vi har förlovat oss, sa hon
Jag kände tårarna i mig
Skyndade att gratulera henne, honom

När vi simmade var det annorlunda
Jag ovetande lycklig
Då var det hon och jag
Då fanns fortfarande framtiden

Som hon hört mina tankar
Sa hon
Så stor lycka har jag ingen rätt till
Det skulle vara orättvist
Därför blir han mitt val
Vägen tillbaka kändes oöverstiglig
Ändå måste jag orka simma

 

Svagt som om det transporterats över oändliga avstånd

Svagt som om det transporterats över oändliga avstånd
Hörde jag henne ropa mitt namn genom vinden
Ändå var där ingen tvekan om tolkningen
Hennes ängslan fanns kvar i ropet
Och blev till ett nedskrivet brevmeddelande
Om hennes darrande osäkerhet
Om rädslan för den totala ensamheten
Vinden hade inte kunnat utplåna alla tusentals känslor
Det som bokstav för bokstav borrade sig in i mig
Att jag hade den betydelsen för henne
Att det var jag som fick henne att orka leva vidare

Hon gick med bestämda  steg

Hon gick med bestämda steg
Trots granarna som stod tätt
Jag försökte verkligen hinna med
Men hon verkade vara helt inne i sig själv
Ris och kvistar slog mig i ansiktet
Höll händerna framför ansiktet som skydd
Hon kom längre och längre ifrån mig
Till slut såg jag henne inte mer
Stannade och lyssnade
En hackspett knattrade mot en trädstam
Bara ett svagt susande från grantopparna
Jag var helt vill
Ingenstans fanns hon att se
Gråten började röra på sig
Som om jag anade vart hon var på väg
Fortsatte att treva mig fram
Fick böja undan kvistarna
Långt där framme ljusnade det mellan träden
Blodet dunkade i kroppen
En glänta i skogen öppnade sig
Hon stod alldeles stilla mitt ute bland ängsblommorna
Hon vände sig sakta om
Såg på mig där jag stod i skogsbrynet – sa ingenting
Då såg jag bakom henne ett par änglavingar
Hon ville inte vara kvar längre
Det var det hon hade velat säga mig
Jag minns hur jag tänkte – nu lyfter hon
På nattduksbordet en avriven lapp
Och den tomma medicinburken