Blog

Dåtidens änglamakerskor och nutidens änglamakare

Änglamakerskor blev beteckningen på kvinnor som tog sig fosterbarn och fick ersättning för sitt vårdande. Men titeln fick hon för att vården uteblev. Barnet fick svälta eller också misshandlas så att det dog. Det förekom så sent som på 1930-talet. Hilda Nilsson dömdes till döden för mord på 8 barn. Hon hängde sig i cellen så hon behövde inte avrättas.

Inte blev hon millionär på de inkomster hon fick för barnen.

Ganska naivt trodde jag att det var ett helt avslutat kapitel i vårt moderna samhälle. Men icke så. Måste undra om det är stackars Hilda som är ideologen bakom dagens änglamakerskor och änglamakare.

Kan inte låta bli att tänka på hur det har låtit bakom de stängda dörrarna när ritningen las upp.

– Nå, finns det några ovettiga förslag?

– Vad skulle Hilda gjort?

– Se till att inte vara på plats.

– Hur menar du?

– För lite personal, lätt som en plätt.

– Då blir det pengar över, fint som fan!

– Tyst, inte så högt. Mera då?

– Dra in på maten, blöjerna…

– Men absolut inte medicinen, där drar vi på.

– Kan det här verkligen löna sig?

– Ah, du vet handeln kör ju med påslag, på mellan 100 och 200%. Så vi får i stället räkna baklänges.

– Hur då menar du?

– Vad får vi av kommunen för en vårdbehövande kärring? 2500:– per dygn. Får skrället högst kosta oss en tusenlapp. Fast det går nog att klämma åt kärringen lite till.

– Och vi tar ut vinsten på Jersey så det inte skiner i ögona på folk. Skulle det skrivas om det så vet ni ju att det brakar bara ett par dagar  sedan är det bara att fortsätta som förut.

– Vad kan det bli då, jag menar hur lönande?

– Inte under 50 mille, om du frågar mig!

– För oss tre och dela på?

– Nä, för var och en förstås, nåt ska vi väl ha för allt slit vi haft.

– Och det är inte straffbart på något sätt? Jag menar Hilda hängde sig ju…

– Du är ju hur naiv som helst. Det är klart att det dånar i rättens krater, men då har vi sålt hela skiten och gått med en jävla massa mille till i vinst.

– Är det ingen som reagerar?

– Men snälla du, då har vi ju startat en massa skolor i stället som vi kan köra i botten och tjäna ännu mer pengar. Skulle någon hosta så skänker vi en liten slant till välgörande ändamål och samlar ihop lite avlagda kläder till de frysande stackars gråtande niggrerna i Afrika. Det finns alltid utvägar ur labyrinten, ska du veta.

– Så vi blir inte stoppade då?

– Om du frågar mig, så startar bara någon socialminister kanske en utredning som ska avge ett menlöst förslag om något år eller så. Dom är ju skitskraja att någon ska hitta på något så dom inte får sitta kvar. Och allra ängsligast är dom för att tappa förtroendet hos dom som har aktier. Och vilka kan det vara? Ha, ha, det är ju vi det.

– Då är vi eniga då?

– Vi kör så det ryker.

– Förlåt… men jag måste ändå… om någon skulle då… då blir det väl ändå för mycket… jag menar…

– Jo, det skulle ju kunna vara sorgligt, om det var du som ställt till det, men det är det ju inte. Du har väl aldrig varit i närheten… skulle det ske så måste det ju vara personalen som inte skött sig, eller helt enkelt gubbskrutten som inte klarat att hålla balansen, fattar du?

– Ja, jo, jag förstår… jamen då så.

Tankestund

En vän kom och skulle presenta mig en bok. Han sa att det var världens minsta, fast jag tror att han menade världens tunnaste. Det han skulle ge mig höll han försmädligt bakom ryggen. Den lär bara vara tryckt i 750 exemplar. Som om det var en anledning att vara rädd om den. Du läser den snabbt, sa han. Fast den är förstås skriven på engelska. Som om det skulle vara ett hinder för mig. När du läst färdigt tar det nog en stund att begrunda vad du läst, fortsatte han. Själva texten är inte nyskriven. Den skevs på 20-talet, sa han. Själva boken består bara av ett enda blad. Nu var jag så nyfiken att jag nästan röt åt honom: Ge hit boken då, så jag får se!

Den var så tunn så han överlämnade den i ett kuvert. Där höll jag nu äntligen i kuvertet som skulle innehålla boken. Utanpå var en bild på Mahatma Gandhi och i rött stod det ”Seven social sins”. Jag öppnade kuvertet och inuti fanns boken: Ett enda blad. En rubrik. Sju korta rader. Tre ord i varje rad. Betydelsefulla. Oändligt tänkvärda.

Kent Anderssson skulle ha sagt tänk om ”alla självutnämnda vicevärdar, skolmästare, poliskonstaplar,  alla dom praktiska, nitiska, kritiska, anemiska  akademiska, felfinnarna med pekpinnarna” hade läst igenom de sju raderna och tänkt efter. Och jag skulle ha stått bredvid honom och fyllt på med alla ministrarna, kapitalisterna, försäkringskassorna och dom breda massorna.

Om dom läste, grät dom säkert över sitt hanterande av verkligheten, sitt slarv, allt det dom ville ha ogjort. Grät för att det var omöjligt att bli befriad från orden som de just med full kraft tagit till sig. Som jag grät, som Göran Greider, ja, han kanske inte grät, men hans in-siktsfulla baksidestext visar att han tagit texten till sitt hjärta.

Tragus förlag som givit ut boken – det är bara vännen som döpt skriften till bok, ett sätt att höja statusen – kallar utgivningen Marginalserie nr 3. Absolut inget marginellt. De borde ändra namnet till Centralserie.

Men vilka är då de sju sociala synderna som det tål att reflekteras kring? I svensk över-sättning torde det bli:

Politik utan Principer

Välfärd utan Arbete

Njutning utan Samvete

Kunskap utan Karaktär

Kommers utan Moral

Vetenskap utan Humanism

Dyrkan utan Offer

Och när reflektionen har trängt in tillräckligt långt i hjärta och hjärna, kommer besluten om förändring, och det blir inte bara ord, blir inte bara en kommitté som ska utreda, utan besluten verkställs, inte om en stund utan nu, genast, på stubben. Tvätta händerna innan du öppnar boken.

Det är 32 år sedan han var här senast. Ett helt arbetsliv. Nu skymtar han huset mellan träden. Det har länge stått tomt. Han har inte brytt sig. Inte om dem på kyrkogården heller. Han reste dagen efter. Han vet att de tyckte han svek. Men han skulle hem till sitt. Barnet han hade och arbetet förstås. Det blev inte som han tänkt sig. Nu går det inte att ändra på någonting. Ändå vill han söka efter svar. Det är därför han har rest hit. Allt har slyat igen. Sakta tar han sig fram. Närmar sig sina minnen. Minns hunden som han älskade. Lillbrorsan som han täljde en säljpipa åt. Så drunknade den jäveln. Snubblar över en osynlig rot. Och blir liggande på den våta marken.Tänker fram mamman istället. Alltid med ett blommigt förklä. Hennes palt med smält smör och lingon. Han fick slippa det feta fläsket. Fisketurerna i sommarnatten med pappan. Han lärde sig att vara tyst. Skulle smyga fram till åkanten. Hans skugga fick inte falla i vattnet. Då smet forellerna. Nu står han där vid huset. Han är framme vid sin barndom. Alla minnen dråsar över honom. Det gör både ont och gott.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *